Sis #3

En förälders ögon skiljer sig från andras ögon. En mor ser på sin vuxna son. Hon ser hela hans liv och hans första andetag. Inga fel kan hon hitta på sin skapelse trots såren som tydligt syns för oss andra. Hon ligger på magen tills hon mår illa. Sen ligger hon på mage lite till. Alla känslor är bra känslor. Känslor får henne att känna att hon lever. Att leva i nuet är att känna. Jag känner alltså lever jag tänker hon när hon ligger på mage fastän det får henne att spy av illamående. Visst är allt relativt. Att känna, hur mycket man känner. Hennes syster har alltid sagt att det är ”dumheter” att man inte ska plåga sig själv på det sättet. Att känslor går att styra. - Mår du illa kan du väl bara sätta dig upp. Jo visst säger hon då, - jag skulle kunna blunda varje gång jag ser en tiggande hemlös också. Oavsett så tänker hon, där det är en brunn där finns inget slut. Kärlekens brunn. Hon snuddar vid kanten och ramlar i. Hjärtat gör inget motstånd. Lungorna skulle ha kunnat blåsas upp, låta henne flyta där, men istället drunknar hennes kropp. Brunnen är djup och doftar luft och viol. Ta dig ur skulle systern ha sagt, gå ifrån lågan och sluta bränna dig. Hon sätter sig upp och börjar vingla med benen. Att säga allting i ett ord är för tungt.

Jag smörjer dig med mina tårar. Lyckan finns i din hud. Det sorgsna dunstar bort. Du är skimret i vätskan.

Mitt flickrum (2003)

Mitt flickrum, jag övergav dig. Du är som verkligheten. När man gått genom dörren kan man inte återvända. Eller som när man blivit skyldig en gång. Då är man förevigt skyldig. Mitt flickrum. Jag har svikit dig. Jag känner sägens tygnd. Jag känner hur skivorna vill, så gärna vill bli spelade. De tävlade alltid om utrymme. Väggarna krymper eftersom jag inte är emellan. Mitt flickrum. Vem ska se genom ditt fönster med blickar. Drömma och fly till månen. Himmelen ser inte likadan ut längre. Mitt flickrum. Trösten, skratten, de långa nätterna. Minnena. Min älskade syster. Jag kommer sakna dig. Men saknar dig mest nu. Ingen kan ta dina väggar eller proportioner. Du var allt jag hade. Tillsammans var vi mitt liv. Mitt flickrum. Jag ville men kunde inte stanna. Tiden hann alltid ikapp mig hos dig. Jag vill mer av livet. Gråt inte. För jag ska hitta livet och bringa det till dig så vi kan leva tillsammans i mig. Då blir det mer skratt. Det är även för din skull! Mitt flickrum. Jag måste våga ut ur garderoben. Mitt hem ska bli mig. Jag måste växa ifrån dig och hitta livet. Måste hitta livet… Livet… Malmö… Bli… lycka… Äh, jag är för tom.

Ett Utdrag

Jag skriver som andra gråter. Jag är en 83 åring som ofta sitter vid fönstret. Mina vänner går inte utanför mitt fönster längre. När andra ser mig innanför mitt fönster sjunger de – dansa min docka medan du är unger när du blir gammal så blir du så tunger. Själv sjunger jag inte. Jag känner att mina stämband har torkat och blivit gammalt gummi som gå sönder när man drar i det när luften drar i det. Jag har levt ett liv. Jag har kanske några kvar. Jag har inte gjort en massa saker som jag är glad för att jag inte har gjort och det finns en massa saker som jag kunde ha gjort och som jag skulle vilja göra nu. Stundtals tittar jag på alla bilder och foton jag samlat på mig genom tiderna och önskar att de vore fler. Jag tänker mig att jag vill tapetsera väggarna med dem. Göra dem en del av luften jag andas. Att alltid bära med mig dem och aldrig glömma dem. Jag önskar att det var mer folk som inte gick utanför mitt fönster. Jag är vad man brukar säga, gammal och till gränsen till döende. Som om man inte alltid har varit det. Min granne som bor högst upp. Hon är döende minst en gång i veckan. Hur jag kan veta det? Jo det hör jag i hur hon gråter som om det vore någon som skrev på ett tangentbord. Ingen skulle skriva så snabbt om det inte var ångest i bläcket. Hur musiken hon spelar visar alla hennes känslor, hon vill säkert inte ha dem. Hur jag vet att det är musik? Låt oss kalla det livserfarenhet. Inte sådant man har på ett CV utan sådant som ristas in i huden med tiden.

SKA

Jag vill att alla känslor ska försvinna, att allt jag trott på ska vara sant. Jag vill att livet ska pausa och att allt ska förändras. Jag vill kunna välja ut minnen och återuppleva dem. Jag önskade att mitt liv försvann och kom tillbaka i en annan form. Som en larv som blir en fjäril. Jag vill ha mig tillbaka om jag någonsin har haft mig. Å det är en lång väg. En ensam väg. Var min lykta. Jag behöver en förändring var en del, en ändring. Var min lykta. Om jag kunde ändra allt skulle jag ändra några saker. Du säger du ska.

Direkt från småstaden. En koncentration av vad storstaden alltid velat vara.

Direkt från småstaden. En koncentration av vad storstaden alltid velat vara. Jag blev tillrättavisad på toaletten. Jag tittade mig omkring efter de rätta symbolerna. Jag såg en skylt med båda symbolerna och steg in genom dörren. Väl inne möttes jag av en kille som sa - nu har du nog kommit fel. Nej sa jag och gick med ut släpandes honom med blicken och pekade på symbolerna, skylten som skulle bevisa min oskuld. Jag visste vilket kön jag hade och jag följde samhällets indelning, inga brott mot utförda alltså. Han gick vidare till sin plats och jag återgick till mitt toalettbesök. Jag hade allt rätt, inga tvivel på vad jag får göra eller vem jag var. Det enda jag ville var att gå på toaletten. Men jag blev påmind av samhällts struktur och inramande av könet. När vi är barn säger de att man tenderar att se allt i svart och vitt. Inte förrän man är äldre ser man att allt är relativt och mer komplicerat säger de. Men jag tvivlar på denna sägen. Vi delar upp i svart och vitt även som vuxna, om inte mer än när vi är barn. Medan jag växte upp kunde jag inte sätta ord på vad det var som hände. Alla inramningar av mig som person på grund av mitt kön. Alla förväntningar som förföljer mig än idag. Alla mål som tillskrivs mig som person endast på grund av en slags förutfattad mening, en osynlig lag. Inte förrän jag började jobba med det och läsa om det förstod jag att det är jämställdhetsfrågor och jämlikhetsfrågor som varit den saknade pusselbiten. Ja jag har blivit utsatt för diskriminering på grund av att jag är kvinna, men jag har inte förstått på vilket sätt det har varit så och fortfarande är. Den där blicken som jag undviker på väg till mitt kontor. Den där vänförfrågan på facebook som jag snällt tackat ja till fast jag inte vill. Därför att den leder till ord som objektifierar mig och gör mig illamående. Det är inte mitt fel, det är ett ojämställt samhälles fel. En helt vanlig kväll gick jag på toaletten. Hur ska man orka leva i en värld där man blir begränsad av andras förväntningar hela tiden? Där det är konstigt att inte ha barn, där det är konstigt att inte vara gift vid 30, eller ens ha ett förhållande då. Hur ska man orka var kvinna när dagens kvinna är allt en kvinna någonsin har varit och dessutom lite till. Den lilla staden är en koncentration av vad den stora staden har spett ut. Här får man förväntningarna upptryckta i ansiktet, bokstavligt. Ingen dans runt en het gröt. Man blir helt enkelt tillfrågad vilken civil status man har. Hus, barn och man är ett faktum som går runt i mataffären, hack i häl. Ja, man blir till och med tillrättavisad när man ska gå på toaletten, som om ens kön hängde utanför ens byxor.

re:member

Fredag Han ringde på kvällen. Hon hade väntat hela dagen. Han ringde och känslan bar upp henne långt bort, Hon ställde sig upp. Han sa att han älskade henne. Han var full men sa att han menade det. Han gick ner för gatan, hon gick upp för gatan. De möttes på mitten. Han var så fin. Hon var vacker. Hon hade längtat hela dagen, minst. Helt uppfylld av känslor. Sen vulkanutbrott i hans famn. De tog sig fram genom kyssar istället för steg, de tog över gatorna och de gjorde dem till sina. Nästan framme la han sig på gräset och bjöd in henne vid sin sida. Hon tvekade inte en sekund, la sig bredvid med ena benet över honom. Hon tittade upp på himlen. Det var helt klart. Det var magiskt. De var magiska och de var det för varandra. Stjärnornas glans sken på bara dem. Hela vägen hade de kyssts. De var 14 år och brydde sig inte om att de var löjligast i hela staden och att alla kunde se det, skratta åt dem och deras löjliga kärlek som ingen annan förstår sig på. This is not like any other love this one is different because it’s us. Sov med mig, stanna med mig tills du åker, sa han. Hon trodde honom nästan.