Direkt från småstaden. En koncentration av vad storstaden alltid velat vara.

Direkt från småstaden. En koncentration av vad storstaden alltid velat vara. Jag blev tillrättavisad på toaletten. Jag tittade mig omkring efter de rätta symbolerna. Jag såg en skylt med båda symbolerna och steg in genom dörren. Väl inne möttes jag av en kille som sa - nu har du nog kommit fel. Nej sa jag och gick med ut släpandes honom med blicken och pekade på symbolerna, skylten som skulle bevisa min oskuld. Jag visste vilket kön jag hade och jag följde samhällets indelning, inga brott mot utförda alltså. Han gick vidare till sin plats och jag återgick till mitt toalettbesök. Jag hade allt rätt, inga tvivel på vad jag får göra eller vem jag var. Det enda jag ville var att gå på toaletten. Men jag blev påmind av samhällts struktur och inramande av könet. När vi är barn säger de att man tenderar att se allt i svart och vitt. Inte förrän man är äldre ser man att allt är relativt och mer komplicerat säger de. Men jag tvivlar på denna sägen. Vi delar upp i svart och vitt även som vuxna, om inte mer än när vi är barn. Medan jag växte upp kunde jag inte sätta ord på vad det var som hände. Alla inramningar av mig som person på grund av mitt kön. Alla förväntningar som förföljer mig än idag. Alla mål som tillskrivs mig som person endast på grund av en slags förutfattad mening, en osynlig lag. Inte förrän jag började jobba med det och läsa om det förstod jag att det är jämställdhetsfrågor och jämlikhetsfrågor som varit den saknade pusselbiten. Ja jag har blivit utsatt för diskriminering på grund av att jag är kvinna, men jag har inte förstått på vilket sätt det har varit så och fortfarande är. Den där blicken som jag undviker på väg till mitt kontor. Den där vänförfrågan på facebook som jag snällt tackat ja till fast jag inte vill. Därför att den leder till ord som objektifierar mig och gör mig illamående. Det är inte mitt fel, det är ett ojämställt samhälles fel. En helt vanlig kväll gick jag på toaletten. Hur ska man orka leva i en värld där man blir begränsad av andras förväntningar hela tiden? Där det är konstigt att inte ha barn, där det är konstigt att inte vara gift vid 30, eller ens ha ett förhållande då. Hur ska man orka var kvinna när dagens kvinna är allt en kvinna någonsin har varit och dessutom lite till. Den lilla staden är en koncentration av vad den stora staden har spett ut. Här får man förväntningarna upptryckta i ansiktet, bokstavligt. Ingen dans runt en het gröt. Man blir helt enkelt tillfrågad vilken civil status man har. Hus, barn och man är ett faktum som går runt i mataffären, hack i häl. Ja, man blir till och med tillrättavisad när man ska gå på toaletten, som om ens kön hängde utanför ens byxor.