Ett Utdrag

Jag skriver som andra gråter. Jag är en 83 åring som ofta sitter vid fönstret. Mina vänner går inte utanför mitt fönster längre. När andra ser mig innanför mitt fönster sjunger de – dansa min docka medan du är unger när du blir gammal så blir du så tunger. Själv sjunger jag inte. Jag känner att mina stämband har torkat och blivit gammalt gummi som gå sönder när man drar i det när luften drar i det. Jag har levt ett liv. Jag har kanske några kvar. Jag har inte gjort en massa saker som jag är glad för att jag inte har gjort och det finns en massa saker som jag kunde ha gjort och som jag skulle vilja göra nu. Stundtals tittar jag på alla bilder och foton jag samlat på mig genom tiderna och önskar att de vore fler. Jag tänker mig att jag vill tapetsera väggarna med dem. Göra dem en del av luften jag andas. Att alltid bära med mig dem och aldrig glömma dem. Jag önskar att det var mer folk som inte gick utanför mitt fönster. Jag är vad man brukar säga, gammal och till gränsen till döende. Som om man inte alltid har varit det. Min granne som bor högst upp. Hon är döende minst en gång i veckan. Hur jag kan veta det? Jo det hör jag i hur hon gråter som om det vore någon som skrev på ett tangentbord. Ingen skulle skriva så snabbt om det inte var ångest i bläcket. Hur musiken hon spelar visar alla hennes känslor, hon vill säkert inte ha dem. Hur jag vet att det är musik? Låt oss kalla det livserfarenhet. Inte sådant man har på ett CV utan sådant som ristas in i huden med tiden.