Zeinab

Sis #3

2012-01-15T04:55:00.000-08:00

En förälders ögon skiljer sig från andras ögon. En mor ser på sin vuxna son. Hon ser hela hans liv och hans första andetag. Inga fel kan hon hitta på sin skapelse trots såren som tydligt syns för oss andra. Hon ligger på magen tills hon mår illa. Sen ligger hon på mage lite till. Alla känslor är bra känslor. Känslor får henne att känna att hon lever. Att leva i nuet är att känna. Jag känner alltså lever jag tänker hon när hon ligger på mage fastän det får henne att spy av illamående. Visst är allt relativt. Att känna, hur mycket man känner. Hennes syster har alltid sagt att det är ”dumheter” att man inte ska plåga sig själv på det sättet. Att känslor går att styra. - Mår du illa kan du väl bara sätta dig upp. Jo visst säger hon då, - jag skulle kunna blunda varje gång jag ser en tiggande hemlös också. Oavsett så tänker hon, där det är en brunn där finns inget slut. Kärlekens brunn. Hon snuddar vid kanten och ramlar i. Hjärtat gör inget motstånd. Lungorna skulle ha kunnat blåsas upp, låta henne flyta där, men istället drunknar hennes kropp. Brunnen är djup och doftar luft och viol. Ta dig ur skulle systern ha sagt, gå ifrån lågan och sluta bränna dig. Hon sätter sig upp och börjar vingla med benen. Att säga allting i ett ord är för tungt.

2012-01-10T13:31:00.001-08:00

Jag smörjer dig med mina tårar. Lyckan finns i din hud. Det sorgsna dunstar bort. Du är skimret i vätskan.

Mitt flickrum (2003)

2011-11-23T12:28:00.001-08:00

Mitt flickrum, jag övergav dig. Du är som verkligheten. När man gått genom dörren kan man inte återvända. Eller som när man blivit skyldig en gång. Då är man förevigt skyldig. Mitt flickrum. Jag har svikit dig. Jag känner sägens tygnd. Jag känner hur skivorna vill, så gärna vill bli spelade. De tävlade alltid om utrymme. Väggarna krymper eftersom jag inte är emellan. Mitt flickrum. Vem ska se genom ditt fönster med blickar. Drömma och fly till månen. Himmelen ser inte likadan ut längre. Mitt flickrum. Trösten, skratten, de långa nätterna. Minnena. Min älskade syster. Jag kommer sakna dig. Men saknar dig mest nu. Ingen kan ta dina väggar eller proportioner. Du var allt jag hade. Tillsammans var vi mitt liv. Mitt flickrum. Jag ville men kunde inte stanna. Tiden hann alltid ikapp mig hos dig. Jag vill mer av livet. Gråt inte. För jag ska hitta livet och bringa det till dig så vi kan leva tillsammans i mig. Då blir det mer skratt. Det är även för din skull! Mitt flickrum. Jag måste våga ut ur garderoben. Mitt hem ska bli mig. Jag måste växa ifrån dig och hitta livet. Måste hitta livet…Livet… Malmö… Bli… lycka…Äh, jag är för tom.

Ett Utdrag

2011-11-01T14:00:00.001-07:00

Jag skriver som andra gråter. Jag är en 83 åring som ofta sitter vid fönstret. Mina vänner går inte utanför mitt fönster längre. När andra ser mig innanför mitt fönster sjunger de – dansa min docka medan du är unger när du blir gammal så blir du så tunger. Själv sjunger jag inte. Jag känner att mina stämband har torkat och blivit gammalt gummi som gå sönder när man drar i det när luften drar i det. Jag har levt ett liv. Jag har kanske några kvar. Jag har inte gjort en massa saker som jag är glad för att jag inte har gjort och det finns en massa saker som jag kunde ha gjort och som jag skulle vilja göra nu. Stundtals tittar jag på alla bilder och foton jag samlat på mig genom tiderna och önskar att de vore fler. Jag tänker mig att jag vill tapetsera väggarna med dem. Göra dem en del av luften jag andas. Att alltid bära med mig dem och aldrig glömma dem. Jag önskar att det var mer folk som inte gick utanför mitt fönster. Jag är vad man brukar säga, gammal och till gränsen till döende. Som om man inte alltid har varit det. Min granne som bor högst upp. Hon är döende minst en gång i veckan. Hur jag kan veta det? Jo det hör jag i hur hon gråter som om det vore någon som skrev på ett tangentbord. Ingen skulle skriva så snabbt om det inte var ångest i bläcket. Hur musiken hon spelar visar alla hennes känslor, hon vill säkert inte ha dem. Hur jag vet att det är musik? Låt oss kalla det livserfarenhet. Inte sådant man har på ett CV utan sådant som ristas in i huden med tiden.

SKA

2011-10-17T13:26:00.001-07:00

Jag vill att alla känslor ska försvinna, att allt jag trott på ska vara sant. Jag vill att livet ska pausa och att allt ska förändras. Jag vill kunna välja ut minnen och återuppleva dem. Jag önskade att mitt liv försvann och kom tillbaka i en annan form. Som en larv som blir en fjäril. Jag vill ha mig tillbaka om jag någonsin har haft mig. Å det är en lång väg. En ensam väg. Var min lykta. Jag behöver en förändring var en del, en ändring. Var min lykta. Om jag kunde ändra allt skulle jag ändra några saker. Du säger du ska.

Direkt från småstaden. En koncentration av vad storstaden alltid velat vara.

2011-10-17T13:06:00.000-07:00

Direkt från småstaden. En koncentration av vad storstaden alltid velat vara. Jag blev tillrättavisad på toaletten. Jag tittade mig omkring efter de rätta symbolerna. Jag såg en skylt med båda symbolerna och steg in genom dörren. Väl inne möttes jag av en kille som sa - nu har du nog kommit fel. Nej sa jag och gick med ut släpandes honom med blicken och pekade på symbolerna, skylten som skulle bevisa min oskuld. Jag visste vilket kön jag hade och jag följde samhällets indelning, inga brott mot utförda alltså. Han gick vidare till sin plats och jag återgick till mitt toalettbesök. Jag hade allt rätt, inga tvivel på vad jag får göra eller vem jag var.Det enda jag ville var att gå på toaletten. Men jag blev påmind av samhällts struktur och inramande av könet. När vi är barn säger de att man tenderar att se allt i svart och vitt. Inte förrän man är äldre ser man att allt är relativt och mer komplicerat säger de. Men jag tvivlar på denna sägen. Vi delar upp i svart och vitt även som vuxna, om inte mer än när vi är barn. Medan jag växte upp kunde jag inte sätta ord på vad det var som hände. Alla inramningar av mig som person på grund av mitt kön. Alla förväntningar som förföljer mig än idag. Alla mål som tillskrivs mig som person endast på grund av en slags förutfattad mening, en osynlig lag. Inte förrän jag började jobba med det och läsa om det förstod jag att det är jämställdhetsfrågor och jämlikhetsfrågor som varit den saknade pusselbiten. Ja jag har blivit utsatt för diskriminering på grund av att jag är kvinna, men jag har inte förstått på vilket sätt det har varit så och fortfarande är. Den där blicken som jag undviker på väg till mitt kontor. Den där vänförfrågan på facebook som jag snällt tackat ja till fast jag inte vill. Därför att den leder till ord som objektifierar mig och gör mig illamående. Det är inte mitt fel, det är ett ojämställt samhälles fel.En helt vanlig kväll gick jag på toaletten. Hur ska man orka leva i en värld där man blir begränsad av andras förväntningar hela tiden? Där det är konstigt att inte ha barn, där det är konstigt att inte vara gift vid 30, eller ens ha ett förhållande då. Hur ska man orka var kvinna när dagens kvinna är allt en kvinna någonsin har varit och dessutom lite till. Den lilla staden är en koncentration av vad den stora staden har spett ut. Här får man förväntningarna upptryckta i ansiktet, bokstavligt. Ingen dans runt en het gröt. Man blir helt enkelt tillfrågad vilken civil status man har. Hus, barn och man är ett faktum som går runt i mataffären, hack i häl. Ja, man blir till och med tillrättavisad när man ska gå på toaletten, som om ens kön hängde utanför ens byxor.

re:member

2011-10-10T11:19:00.000-07:00

Fredag Han ringde på kvällen. Hon hade väntat hela dagen. Han ringde och känslan bar upp henne långt bort, Hon ställde sig upp. Han sa att han älskade henne. Han var full men sa att han menade det. Han gick ner för gatan, hon gick upp för gatan. De möttes på mitten. Han var så fin. Hon var vacker. Hon hade längtat hela dagen, minst. Helt uppfylld av känslor. Sen vulkanutbrott i hans famn. De tog sig fram genom kyssar istället för steg, de tog över gatorna och de gjorde dem till sina. Nästan framme la han sig på gräset och bjöd in henne vid sin sida. Hon tvekade inte en sekund, la sig bredvid med ena benet över honom. Hon tittade upp på himlen. Det var helt klart. Det var magiskt. De var magiska och de var det för varandra. Stjärnornas glans sken på bara dem. Hela vägen hade de kyssts. De var 14 år och brydde sig inte om att de var löjligast i hela staden och att alla kunde se det, skratta åt dem och deras löjliga kärlek som ingen annan förstår sig på. This is not like any other love this one is different because it’s us. Sov med mig, stanna med mig tills du åker, sa han. Hon trodde honom nästan.

HurHow snartsoon isär nunow?

2011-10-06T12:25:00.000-07:00

Det går väldigt fort från att något inte har hänt till att något har hänt. Mindre än en sekund. Vad är den minsta tidspartikeln, tidsenheten? Sekund är för långt. Livet i väntan. Vi väntar alltid på någonting. Något nytt, något annat, något som förändras. Nästa tåg. Sedan hon träffade honom har hennes liv varit mer väntan än vanligt. Ringer han snart? När svarar han på sms:et? Nej, jag bryr mig inte intalar hon sig själv. Jo men det är klart att jag bryr mig erkänner hon för sig själv som om hon vore två personer. Fast egentligen är hon mer än tre. Ok, tänk på annat, tidsfördriv. Kanske nu, nu, nu. Kanske nu eller nu, nu, nu. Det är mindre än en sekund från att någonting inte har hänt till att någonting har hänt. Egentligen flyttade hon från den där staden bara för att komma till något annat. Hon flyttade inte till den nya staden men nu bor hon där. Typ. Ungefär. För egentligen är det inget hem trots att det finns rätt antal väggar. Egentligen åker hon aldrig dit men ifrån alla andra platser hon ofta är på. Att tro och hoppas och att framförallt tro och hålla uppe hoppet. Att inte svikas och att inte svika sig själv. Att hitta sin grund att stå på när..., nej ursäkta, om... allting faller. Nej detta är ju en omöjlig ekvation, hon är hopplös, det kommer inte att falla. Hursomhelst säger de att det alltid är bra att ha sin grund. Att stå på. Som om fötter inte räcker. Denna människokroppsdel som är för otillräcklig att man behöver något omänskligt som en flummig grund att stå på för att orka stå en längre tid. Typ livet. Undra om man nöjde sig med fötter förr i tiden. Jag tänker till exempel på när man bodde i grottor. Inte gick man runt och väntade då och jobbade med att hela tiden ha en grund att stå på. Det fanns inget att vänta på. Livet var nu och omgivningen gav snabbare svar än dagens sms. Man kunde inte flytta ifrån något eftersom det var för långt att flytta till något annat. Man var här och nu och på sina fötter som var tunga som stenar. Allt är relativt Kärlek är helt överdrivet Livet är överskattat Sen upptäcker man att kärleken är störst Att livet är allt Och då upptäcker man att man överdriver Att man inte vet allting utan ingenting Sen märker man att ens uppfattningar är relativa. Då tar kärleken död på en som om man vore den sista människan på jorden med det enda hjärta som någonsin funnits

Droppen kom sist

2011-10-03T11:33:00.001-07:00

Vad kom först. Lyckan eller leendet. Var det du som såg mig först eller jag som såg dig? Hursomhelst är det bara jag kvar. Här. På golvet, eller marken eller jorden kallas det nog. Min bröstkorg är en dörr. En svängdörr som öppnas lite godtyckligt när det drar eller när något drar. Du tog inte ens av dig skorna.

aha aja så var det dags för ensamheten o sen aha aja jaja så var det dags för storstaden

2011-10-03T11:30:00.001-07:00

Direkt från småstaden. En koncentration av vad storstaden alltid velat vara

Vägen dit, inte där än

2011-08-22T13:19:00.000-07:00

Känslan är överväldigande för henne. Hon vaknar och ligger och tänker. Ingenting är som innan. Alla färger doftar också. Alla ord har mer betydelse och väger bly.
Att inte tappa sig själv i allt detta. Att inte tappa sig själv tänkte hon. Behåll din punkt att balansera på inom dig. Låt inte bollen hoppa ut. Särskilj på er och separera när ni inte är tillsammans. Ska jag inte vara vi? Ska hon vara i sig själv? Klockorna stannar annars. Tankarna kvävs annars. Ska hon inte bara omfamna viet? Ska jag inte bejaka viet? Du ska stanna i dig själv. Stadsbesök är bra det också. Ska hon endast besöka viet. Hon ska ha en fot i varje stad. Ska jag dela på mig själv? Ja du är två i viet. Känslan är färdsättet, låt inte känslan köra över dig. Ska jag låta känslan köra med mig? Nej, låt inte känslan föra dig för långt bort. Håll fast hårt i säkerheten men bromsa inte. Tiden är en karta. Ska hon inte bara följa vägen? Ska jag inte gå efter kartan? Nej du ska försöka stanna i tiden, låt inte tiden rinna över dig. Välj rätt vägar. Hur vet jag att det är rätt karta och att det är i nuet som jag ska välja? Du vet ingenting. Hon vet allting. Bara följ kartan.

vi:et i jag:et

2011-08-22T13:15:00.001-07:00

Tvåsamhetensamhettvåsamhetensamhettvåsamhetensamhettvåsamhetensamheterdet

En dialog mellan ett hjärta och en kropp (1) hörd av Romeo

2011-08-22T13:12:00.002-07:00

Hjärtat till kroppen
- Hur står man ut i kärleken, med kärleken, utan kärleken? Åh livet ge mig svar, du som är större än mig själv, tillåt mitt hjärta att få vila i dina svävande armar med tiden som stöd.
Kroppen till hjärtat
- Inget är större än din kraft, använd den och tro på den. Vad skulle annars ge mening om inte blodet som rinner genom dig. Som får allting att gå. Tämj, tämjde, tämjande. Tämj mer och du ska se att det ger effekt, att din lidelse begränsas till endast verkliga sår. Små sår som inte tillåts bli svarta hål.
Hjärtat till kroppen
– Känn min fruktan, hjälp mig bli fri, bli kvitt denna lidelse. Ge mig näring att ge mig av och att bli tämjd. Jag kan inte ta mitt eget liv i kontroll, man kan inte gå emot sig själv det vore att liknas vid självmord och det är en omöjlighet i sinnets fulla bruk. Gör mig sinnesförvirrad eller bli min räddning.
Kärleken till livet
– Vem är störst, du eller jag? Om detta tvistar de än, hjärtat och kroppen. De är förvirrade utan tecken på räddning.

En kärleksförklaring till det skrivna

2011-08-22T13:12:00.001-07:00

Du är mitt duntäcke när jag faller. Utan dig finns jag inte, kan jag inte finnas, överleva men inte leva. Du borstar ut min tankar, tar ut tovorna och gör mig slät och skinande. Du är allt jag har, jag är allt du. Jag visar min väg genom dig och ser mina egna fotspår. Det är skönt att se vart man är på väg, att man faktiskt går. Att det faktiskt går. Lugnet infinner sig när jag omfamnas av dig. Jag behöver sortera genom dig, infinna mig själv i mig själv genom dig. Utan dig är jag svävande och i intet. En ensam punkt i rymden, du får mig på fötter igen, närmare marken, inte helt på marken.

Hjärtats årstid

2011-08-15T13:32:00.001-07:00

Nu är allting uppenbart som när det är vinter och man tänker – Det kommer aldrig bli vår och sommar, men så plötsligt står man på gatan en dag och solen skiner, det är vår och sedan kommer sommaren, helt uppenbart.

Vår kärlek är som årstiderna. Vi tappade tron om att nästa årstid skulle komma, men det är ju helt uppenbart att nästa årstid kommer. Sommar i mitt hjärta. Och jag vet att jag kommer att klara av vintern.

sis 2

2011-08-15T13:24:00.001-07:00

Morgon. En ny dag med nya förväntningar. Ljud i hallen och hoppet tändes i hennes tanke likt ett äpple som faller från ett träd. Hoppet är moget, det kommer att ske idag. Hon kommer att tillåta allting hända, hon kommer att stå stilla när regnet faller och inte springa in till den torra trygghet. Hennes syster är i köket. Hon kan höra hur systern skramlar. Det låter nästan som om systern försöker göra hål i väggarna. Ett hål för varje minne hon gräver upp. Minnen som hon vill återuppleva nu när det är dag i en annan tid längre fram. Hon kan känna doften av pannkakor. Hon njuter av ljudet som kommer från köket. Det finns ett ljus som aldrig slocknar, ropade systern från köket. Hon skrattade till och la ena benet över det andra, kurade ihop sig i sängen och la tacket över sig. Hon kände hur tiden gick fram och tillbaka, liksom inte fanns i ett då och nu utan i ett slags flöde. Tiden var ett, då och nu var ett och samma flöde. Hon njöt av att icke-existera. Systern ropade hennes namn. Hon låtsades inte höra. Hon hoppades på att bli hittat på det mest uppenbara platsen. Hon låg och väntade på det kittlande ögonblicket då överraskningarna kunde ske. Hon låg och smidde planer. Doften ökade och blev genomträngande. Det gick inte att undgå dimman av minnen som skapade overklighet mitt på ljusa dagen i en slags icke-tid.

Det som inte sägs= det som inte görs

2011-08-07T13:21:00.000-07:00

Så blev en regndroppe ett hav. Jag öppnade fönstret och en vindpust blev en storm. Jag försökte stänga dörren men ensamheten blev för stor. Jag ville tämja djuret inom mig men blev en mus. Ett mellanläge är varken hackat eller malet. Är det tanken som styr eller är det det faktiska som styr. Kan jag påverka eller blir det som det blir. Om det blir som det blir varför ska jag fundera på hur jag ska påverka. När någon säger någonting, betyder det allting. När någon inte säger någonting utan gör någonting betyder det ingenting? Att en ros har flera blad, är det samma sak som att en lök har flera lager? Vad är olikheten mellan en ros och en lök?

De som aldrig nöjer sig

2011-07-09T14:17:00.001-07:00

Tom lycka. Jag känner i halsen orden jag inte säger högt. De slipar min röst och tyglar min tanke. De som aldrig blev nöjda. Jag tänker mig att orden är min revansch. Jag tänker mig att när jag förlorat allt så har jag något kvar och det finns i min hals. Jordens ende. Hur mycket någon än försöker så kan de inte nå in, dit, in. De som aldrig nöjer sig. De söker sig längre bort. Kanske försvinner de liksom tiden. Kanske är det de som får tiden att gå. Medan de går försvinner tiden. Eller är det De som försvinner eller är det tiden?

Du ville att jag skulle ge dig något av mig. Mina ord som skulle ge dig en beskrivning. Du ville ge så att du kunde få

Du var allt jag ville ha men det var inte vad du sa

När mitt och ditt blev viktigt

2011-04-03T06:26:00.000-07:00

Det var så det började. Du sorterade ut mina skivor och gjorde anspråk. Mot min vilja gjorde jag också det. jag delade upp i, med dig och utan dig. Två läger inom mig själv. Det var omöjligt för mig att välja och jag visste att valet tillslut inte skulle bli mitt. men varje kväll hoppades jag på att du skulle lägga alla skivor tillsammans igen. Att de skulle blandas och inte störas i sin beblandining.

En relation är som en katt. Människor är som katter i en relation. Ibland stora som lejon och ibland spröda som lodjur. Trygghet i sig själv. de låter sin instiskt eller känsla leda vägen. Den sociala förmågan inger inte riktningen.

nattsvart

2010-10-19T02:41:00.002-07:00

Natten känns märklig, som en dimma av moln som lagt sig. Kanske är det tankar spunna ur sommarvågor, en sommar som var konstig som sommaren brukar vara. Jag förstår en varulvs förvandelse. Natten spelar även mig ett spratt jag inte kan motstå. Det natten gör med en stannar mellan natten och en, det är därför det är mörkt.

Ordordord

2010-10-19T02:41:00.001-07:00

Du kom en gång för att inte komma tillbaka igen. Känslan stannade ensam kvar innanför mitt bröst. Jag behöver en liten fågel som är tillräckligt tyst för att höra vad du tänker. Tillräckligt liten för att ta sig in inuti din panna. Vad betyder orden när de inte sägs. Ord kan aldrig bytas ut mot tystnad.

Panda

2010-07-09T04:09:00.002-07:00

Panda

2010-07-09T04:09:00.001-07:00

Panda

2010-07-09T04:08:00.000-07:00

Panda

2010-07-09T04:07:00.002-07:00

2010-07-09T04:07:00.001-07:00

Panda

2010-07-09T04:06:00.000-07:00

Panda

2010-07-09T03:51:00.000-07:00

Kärlek 1

2010-07-07T09:11:00.001-07:00

Jag sitter på en tråkig stol på en tråkig plats. Ibland ser jag ut genom fönstret. Men det är mörkt och därför syns ingenting. Bara några snöflingor som krossas mot rutan. Smälter och hamnar vid övriga snöflingor på marken. Här i detta rum, mellan dessa väggar kan man höra mycket ordbajsande. Vi låter trevliga och entusiastiska men det är inte på riktigt. Vi låtsas bara för att fiska kunder. Det går inte så bra för mig. Inte jättebra för de andra heller, men mycket dåligt för mig. Därför väljer mina tankar att vila sig lite emellanåt och gå med dig upp till berget. Du ser lika fin ut som vanligt och ler med vampyrtänder. Det passar dig. Först blir jag rädd för att jag ska slänga dig utför bergets vassa kanter. Sedan blir jag rädd för att du ska knuffa ner mig. Därför analyserar jag allt du säger. Till minsta beståndsdel analyserar jag min vilsen. Ibland hör jag inte vad du egentligen säger. Jag lyssnar alltid men hör inte alltid.

ljus i mörker

2009-10-14T13:22:00.000-07:00

Ett ljus brinner ner.
Jag sitter kvar och funderar.
Mina tankar smälter, smakar salt och sött.
Det bränner lite i halsen.

Det borde göra ont att brinna ner.
Andra som njuter av lidandet och försvinnandet.

Är det det vi tycker är vackert? Jag funderade på det här med dig och hur fast vi är. Vi är fast i det brinnande ljuset. Jag lider medan du ser på men det gillar du. Du tycker att det värmer att jag finns och brinner. En gång tänkte jag på just det, att du inte väntar med att låta mig låta mig bli rök. Istället påskyndar du processen och njuter mer. Du tänker inte på mig. Det handlar bara om dig och hur du har det. Det handlar om hur bra du får det när jag brinner ner, inte på hur dåligt jag har det när jag försvinner.

2009-09-06T01:34:00.001-07:00

Kärlek är drömmar man vaknar upp ur

regntårar

2009-09-06T01:32:00.001-07:00

Tårarna varnar för översvämning. E – Jag brukar cykla när det regnar och gråta massor samtidigt. Z- jasså. E – jag rekommenderar det, det är underbart. Z- nja jag ser inget när jag gråter. E- det kanske är det som är grejen. Z- Ja precis.

Nostalgia

2009-06-21T02:48:00.000-07:00

Nostalgin tar död på mig! Den gör ont och den gräver djupare hål i kroppen. Den får hela mig att skaka när den kommer i några få sekunder. I ett större perspektiv är det en liten stund av delen, men ändå lika genomträngande som helheten. Den ger liv åt alla mig som funnits och ger de kommande jagen ideal, svåra att leva upp till. Minnet är nostalgins vän och hjälper den att minnas det bästa vilket ger alla dofter rosor, en ouppnåbar skönhet och lycka. Ty, man kan inte resa tillbaka i tiden och se efter, kika mellan gardinen för att se att endast sanningen kommer fram. Min existens gör plötsligt ont på ett kittlande sätt. Jag tänker på dig och dem och musiken och det vi gjorde. Jag lyssnar på ett gammalt kassettband som visar mig tillbaka, en kompass jag ibland tar upp när jag känner mig vilsen och okänd. Kompassen sätter en stämpel och det känns som om jag har en bakgrund. Vår gemensamma bakgrund innan allt blev svart och ovetande. Innan jag blev formbar. Jag föddes och blev till. Du var alltid med. En kort period som för alltid kommer att sträcka sig hela livet. Du var där och kommer att vara med i bilderna som vägleder och skapar trygghet, ett hem, en vision. Hjärtat slår, lite fortare och det ser upp mot himlen. Molnen står stilla, allt annat är tyst, vinden har slutat för några sekunder. Lättnad infinner sig på mina axlar. Det är en sommar mitt i höstens varma färger som stryker mina axlar. Ett andetag som varar i timmar.

sis

2009-04-11T13:04:00.000-07:00

Hon tyckte att hon hörde något. Därför gick hon in till sin systers rum. De brukade sova där, tillsammans när de var yngre, när hon var liten och hjälplös. De brukade låtsas om att de var siamesiska tvillingar och vägrade släppa taget om varandra när mamma väckte dem på morgonen. Stackars mamma, fick släpa båda ner på det kalla golvet som ännu inte sett solen. Denna gången låg systern på sängen själv med ena benet hängandes utanför sängkanten. Det kanske var det som lät? Systern ben som trillade ner över kanten, puttrade ut och kokade över sängen. Saker hände även på natten när allt annat är stilla. Hon gick fram försiktigt, gick på tå. Hon var inte lika liten längre, inte lika spröd, inte lika försiktig. När hon kom fram lutade hon sig ner not systerns panna och kände på den. Pannan var ljum och nästan varm. Sedan la hon handen framför systerns näsborrar och kände hur luften passerade ut i det stora tomma. Systern ryckte till omedveten om testet som pågick. När hon var säker på att det fanns liv i systern blev hon åter lugn och gick tillbaka mot hallen och det andra rummet, hennes gamla rum. Då vaknade systern till, lite sent men innan hon förlorade blicken av systern.

- Kom och lägg dig brevid mig som vi brukade göra när vi var små. Kom!

Hennes leende blev stort och hon sprang mot systern och hoppade i sängen.

skata

2009-04-11T13:02:00.000-07:00

Han sa att skatorna hade varit Sveriges vackraste fågel, om de inte varit så många. Ofta betraktar han hur de rör sig, vad de äter och hur de bygger bon. Ibland pratar han med dem på samma sätt som de pratar med honom. Tänk vad livet skulle vara lättare om livet var som en skata. Svart och vitt. Svart eller vitt. Svart ibland och vitt ibland. Trots hans svaga kropp pekade han starkt och bestämt mot balkongen.

- serrr du däär? Dääärr porta därr ärr min ballkong. Därrrifrån brukar jag se hur skatorrna agerrar.

no name #1

2009-04-05T13:35:00.001-07:00

Jag tappade bort dig i mängden. Du försvann medan jag tänkte. Jag funderade på om det var värt det, om vad jag skulle göra, hur jag skulle agera. Hon sitter vid fönstret och tittar ut. Mellan henne och världen finns en glasruta, båda är kalla. Ute finns liv, inne finns hon och hennes tankar som går runt i en lägenhet med två rum. Hon suckar och vinden utanför blåser förbi. Hon ser på utan att röra sig. Hon suckar. Jag blir ibland arg över att jag tappade bort dig. Som om jag blivit lurad på någonting. Jag försöker sortera tankarna för att inte låta dig ta över. Hur såg du ut och vad för positivt skulle det bringa mig om jag hade dig i min hand. Hur skulle mitt liv ha sett ut då, om. Människor är knutar som är svåra att lösa. Hon ser på spårvagnarna och räknar dem. De ser likadana ut men människorna i dem är olika. De stiger av och på vagnarna. Gamla tanterna har samlats nedanför huset för att gemensamt gå till vagnarna. Hon undrar vart de ska. I denna kyla, de är ju så gamla. Vad har livet mer att ge dem? Är det värt att de går ut i kylan? Ska det behöva vara så. Nej, hon sitter i alla fall kvar och mellan henne och verkligheten är det en glasruta. Ibland blir jag arg för att jag tillåt mig att förvirra bort dig. Jag tänker att det var mitt fel och att det var fel! Det var inte rätt. Jag skulle inte ha låtit dig glida mellan mina fingrar som en hal fisk som jag lät hoppa i vattnet igen för att beskydda dig från min stora mun. Jag skulle ha slukat dig med mina ögon och låtit dig känna mina vassa blickar bita i din skönhet. Det kanske skulle kunna ha varit meningen med ditt liv. Att mätta mina aningar. Nästa dag iakttar hon med stora ögon förstorade av tårar som omringar dem likt förstoringsglas. Det enda mellan henne och världen är en glasruta. Vinden kommer aldrig in och hon kommer aldrig utanför. Det är varmare så, säger hon. Människor har förändrats.

..ännu en kommentar

2008-10-29T14:20:00.000-07:00

...man tenderar att vara hård när man inte lärt sig trivas med sig själv...

...en kommentar

2008-10-29T14:19:00.001-07:00

...det är något som växer på mitt ögonlock. Det svider, kliar och gör ont på samma gång. En fontän av pina i form av röd svullnad. Det växer någonting och jag hoppas utvecklingen går bakåt. Det kanske är en gren av mitt hjärta som växer ut genom ögat i jakt efter mer näring.

drömvinst

2008-10-29T14:17:00.000-07:00

Inatt drömde jag att jag vann 50.000kr.. det hade varit bra. funderar på att köpa en lott. Enligt en drömvän hade jag riktigt tur den dagen och därför minglade jag runt. Det var intressant då jag inte blev jätteglad över att vinna… först tänkte jag "bara 50.000", vilket är konstigt. Sen tänkte jag, "vad ska jag göra med dem". så jag kommer nog inte köpa en lott ändå. Jag tror inte på rikedom...

dudududu

2008-10-29T14:16:00.001-07:00

Du är det enda som gör mig glad. Du är det vackraste jag sett, det vackraste jag vet. Utan dig finns inte lycka. Utan dig är jag inte lycklig. Visst har du ett ansvar på dina axlar. Det är du som är orsaken till min lycka och orsakar min olycka. När jag blundar ser jag dig och när jag tittar vill jag bara se dig. Mina ögon blinkar för att komma fram. Min näsa har doftat sig genom hela livet efter dina andetag. Det doftar värme, frukt och det bästa som finns. Jag vill alltid vila mitt huvud sådär alltid mot din kind och när du somnar vill jag vara den som stänger igen dina ögonlock.

Parallell är tiden

2008-07-03T14:58:00.000-07:00

Det är orättvist, livet, det är det. Det är jäkligt orättvist och det gör ont.

Det svider i bröstet och i magen. Som en lustans hunger eller en drunknande känsla i nöd.
- Hjälp! skriker det till medan nöden dränker och förstör, fräter sönder i insidan av magmusklerna.

Jag har ingen aning om hur jag ser ut, vem jag är, vad jag är. Varför ingen annan vet det eller om jag alltid kommer att veta. Kanske är jag luften, allt och inget. Överallt och osynlig. Genomskinlig men tjock och oemotståndlig. Tagen för given, men ack så dyr i slutets hetta. När ögonen sluter sig. denna kvällen.

Hur ska man orka detta Marmelad?

Inte ens jaget.

KRAM

denna kvällen.

Hur ska man orka detta Marmelad?

Inte ens jaget.

KRAM

denna kvällen.

Hur ska man orka detta Marmelad?

Inte ens jaget.

KRAM

känslor av snö

2008-07-03T14:56:00.000-07:00

Det är tur att du inte smälter när jag kysser dig. Att du inte är gjord av snö som smälter och försvinner. Tänk om människor kunde tyna bort sådär. Fast känslor kanske vi har istället. Det är de som försvinner och smälter bort.

Ett hjärta

2008-07-03T14:55:00.000-07:00

Det är inte lätt att vara ett hjärta. En tyrann, en diktator över ett land som inte finns. Så ensamt. Att arbeta utan tacksamhet. Att styra utan motstånd förutom kroppens vilja för överlevnad som i och för sig är ett jävla arbete! Att finnas ensam i en kropp man är slav under. Hjärtat tvingas att pumpa, det finns ingen chans att det skulle välja att sluta andas. En slav kan inte ha kontroll över sitt liv. Det går emot definitionen av slav. Hjärtat tvingas fortsätta gå, slå klackarna mot hård asfalt framåt. Det gör lite ont när det går fort, hjärtat tvekar, joggar fram, går sakta, drar sig, hoppar över några steg ibland men stannar aldrig.

Love hurts

2008-06-22T02:11:00.000-07:00

"Det kanske var bra att du inte kom ini uppsala, formodligen var det det. Det finns inga misslyckanden har I varlden. Du kan aldrig misslyckas, du ar du och du ar fullandad. Du ar battre an varlden nagonsin kommer bli. Identifiera dig inte med den eller manniskors perspektiv pa framgang. Du klarar dig du overlever du vinner. Se allt du har. Se allt du inte har som du heller inte vill ha. Ditt liv ar stort med eller utan yttre paverkan. Du har allt, redan nu. tro mig."

vitsippor är grejjen

2008-05-11T14:46:00.000-07:00

Den enda anledningen till att du gillar mig mer än vitsippor är att dom vissnar.. sa han medan han gick längs med korridoren.

baksmällan av lyckan

2008-04-06T12:45:00.000-07:00

I en känska kan man gå igenom. Lukta på blommorna vid vägens kant. Känna en varm punkt i mitten av bröstet som kittlar och får leendet att ta över ansiktet. En sol som lyser upp hela jordklotet på en gång. Allt underbart, lyckan som visar sig.
Berusningen som ger baksmälla. Huvudvärk och illamående. tårar som släcker den brinnande punketn i mitten av bröstet. det är en baksmäll som smyger fram bland buskarna, likt en varg efter ett dumt får som inte vet bättre. happiness

jag kittlar ditt hjärta

2008-03-09T14:22:00.000-07:00

När jag tar din hand och kittlar ditt hjärta. Det är då du stirrar på mig som om jag var den enda existerande personen i hela världen i alla tider. Jag älskade känslan men blandade ihop den med dig. Jag tittade alltid runt omkring dig och där fanns alltid en massa andra människor. De stirrade på mig de med, med andra ögon som glänste lika mycket. Hur ska en person kunna se in i flera ögon, mer än ett samtidigt. Det är omöjligt och det har ett slut. Ett slutet öga och flera slutar.

skal

2008-03-09T14:20:00.000-07:00

Skalet. Skal över skal. Jag är en lök som sticker dig i ögonen. Jag är en flamma i natten. Du försöker ständigt få mig att inte störa din sömn, din nattsömn. Nu svider det i ögonen. Det är något med stora ögon, ja du vet själv, du känner igen dina i mina. Vi är likadana. Vi har samma glasögon som ingen ser. Bara vi för vi är likadana för alltid. När vi var små trodde de att vi skulle vara för alltid, att det inte fanns en annan tid än framtiden. Att vi inte hade ett val, men det har vi. Skalet, skalet, det smälter. Det smälter och försvinner. En årstid i taget famlar jag runt bland sol, löv och vatten. Allt för livet. Livet i sig gör allt för att hålla mig kvar, för att hjälpa mig att välja, skala av åren. Välja mina lagkamrater in i det sista andetaget. De som kommer att gråta vid min bädd när det är dags. De jag väljer, trots att jag inte vet det än. De vet inte heller att jag väljer dem utifrån potentiella tårar som de ska fälla vid min bädd. Jag väger tyngden och tar de tyngsta tårskaparna. Det bästa är inte tillräckligt nog.

känslor

2008-03-09T13:51:00.000-07:00

Det är lite märkvärdigt eller inte alls, hur vi tillskriver saker och andra människor känslor eller handlingar bara för att vi är kapable till att göra liknelser och använda oss av metaforer. Bara för att vi har känslor som ofta undermedvetet styr och ger oss medkänslor. Vi får medkänslor för saker som inte har känslor också. Dessutom utgår man ifrån sin egen verklighet och uppfattning av världen och av hur tiden går. Detta är inte konstigt utan naturligt och nödvändigt för att vi ska kunna existera eller uppfatta världen som verklig. Bara för att jag går upp på morgonen, gäspar och är medveten om att det är en ny dag, tror jag även att träden har en sorts medvetenhet om det. Till och med tåget jag sitter på, kan jag föreställa mig gå upp och borsta sina tänder. Kamma sitt hår och se sitt trötta ansikte i spegeln. Kanske gäspa en gång till och andas ut den tunga nattluften, andas in den lätta, fräscha morgondoften.

Äg

2008-03-09T11:00:00.001-07:00

Det är inte Problemet. Det är bara ett hinder som försvårar att ta itu med det verkliga problemet. Han har inte den makten, även om du kanske känner så just nu. Han är inte Svaret, det är inte han som skulle förändra allt. Det ligger utom hans kontroll, han är bara en symbol för det som känns meningsfullt. Kärleken, passionen och tillgivenhet. Du är för fin för honom, det är vad jag tycker. Visst han berör dig på ett djupt plan och du är svag för hans komplexitet men han finns inte i den storhet du tillskriver honom. Han är ett namn, en symbol men inget att jämföra andra med eller att sträva efter att få. Du är värd något han inte tänker erbjuda. Tänk att en liten lapp kan betyda så mycket. Jag ska ha den nära till hands under hela min resa. Tycker ägande är fult, men vissa saker vill jag äga, som min lapp från min goda vän Zeinab. Kramar, Paulin

2008-03-09T11:00:00.000-07:00

följetång (4)

2008-02-23T04:23:00.000-08:00

(4)Kärlek är svårt. Din rygg är som en himmel full av stjärnor. Jag ser mig vilsen i den och funderar på hur man hittar till dig. Kärlek är svårare än jag trodde, säger han. Jag sitter och skriver dikter på mitt rum medan du är ute. Du är ute och leker och bestiger alla berg av is. Du bestiger och de smälter framför dina fötter. Du faller ibland, men tar dig snabbt upp igen för att gå om mig. Vi går om varandra och i svängen tar du tag i min hand och kysser den. Kärlek är svårt idag, viskar du i mitt öra som om det var kärlek du talade om. Som om jag inte vore gjord av is som smälte framför dina fötter. Det är vackert när det droppar men det är finare att se på än att droppa själv. Det är inte bekvämt att spilla ut sig själv. Tvärtom gör det ont när droppar smälter och is blir vatten. När man slutar finnas för dig, gör det ont, säger hon samtidigt som hon ser sig i spegeln.

krossa krossat

2008-02-23T04:21:00.000-08:00

Likt en bomullstuss i dina händer är jag enkel att krossa. Och när du tog min hand, hur tänkte du då? Var det redan då du tänkte att du snart skulle släppa den och låta den falla likt krossat glas i din famn. Jag försöker kontrollera superhjälten inom mig och släppa fram den senare, när du har gått och jag är ensam med datorn. Jag stretar, jag förvandlas till poetisk fakta. Men jag spyr inte fram någonting. Istället sväljer jag det sura och går bakom dig. Omvägar till lyckan som vägar i mörkret.

följetång (3)

2008-02-18T07:19:00.000-08:00

(3) All denna skönhet, förgäves? Jag vill inte kasta bort den. Jag vill använda den så att den inte går till spillo. Förvalta den, blända andra med den. Ditt hjärta ligger mot mitt. Endast kött, blod och korgar är emellan. De knackar på varandra.
-Knack knack, får jag komma in? Säger mitt hjärta till ditt. Ditt svarar oskyldigt och oväntat med att knacka tillbaka, knack knack, får jag komma in. Ska vi befinna oss i samma korg, samma värld och bilda ett nytt hjärtmönster. Kanske är det därför vi har hjärtslag, för att mitt hjärta ska kunna fråga ditt om det får komma in, säger hon och går ut genom dörren.

följetång (2)

2008-02-09T03:37:00.001-08:00

Jag känner ditt hjärta. Det ligger vid min sida och jag känner hur det knackar. Det vill komma in och jag skulle aldrig säga nej. Jag går upp och sätter mig vid fönstret. Jag slår mig på knäna i takt med musiken. Det känns bra. Det känns bättre när det knackar på riktigt. När känslor inte räcker till får man hjälpa till lite. Man får tillverka dem i en fabrik som kallas kroppen. Jag ser ut genom fönstret. Det enda som syns är en reflektion av mig själv. Inte ens när jag tittar ut genom fönstret slipper jag mig själv. Istället tvingas jag se på mig, den bild jag ger i ljuset. Jag ser ner på datorskärmen igen och skriver istället. Det känns bättre. När jag inte vet vem jag är försöker jag nämligen att skriva om mig själv, så kan jag läsa om mig själv sedan. Ibland hjälper det mig att förstå mig själv. Ibland får det mig bara att inse det stora havet jag består av och inte förstå någonting. tärlek är omskrivning för att kärlek är tärande?

det är bara så

2008-02-09T03:35:00.001-08:00

Det är bara att acceptera, det gör mindre ont då känner du? Att det är så bara. Det bara är så, tänk inte så mycket det är så BaRa så bara. Vissa blir inte lyckliga eller för vissa är livet för otillräckligt för att det ska uppstå lycka. Vissa blir nekade den stora kärleken, det är bara så, så är det bara sluta tänka. Människan är som en liten droppe vatten i en liten pöl på ytan av den stora planeten som i sig är en prick på långt håll.

sovmorgon

2008-02-09T03:32:00.001-08:00

Människor är vackrare när de sover. När de naturligt lägger sin arm under kudden och den andra armen knuten runt både kudden och arm1. Det är vackert och naturligt och nära döden. Det påminner om den tid som inte finns där vi äntligen får ro och vila.

Paulins nålar

2008-02-09T03:31:00.001-08:00

Där går en bruten man. Han minns henne inte och kanske borde inte hon minnas honom. Han är bruten. Man kan se att han är bruten på sättet han vaggar när han går. Det är som när man inte riktigt kan hålla balansen, som en bruten ros. Svävande fast ändå hängande i något som liknar en kropp. En gång frågade de honom om han var lycklig. Svaret var att han inte vet eftersom han absolut inte skulle vara lycklig den dagen han tar reda på det. Hellre ovetande än lyckligt vetande. Hon har hundra nålar i sitt hår. Exakt hundra 100 nålar som håller upp håret, 100 nålar som håller fast henne på jorden fast hon egentligen befinner sig högre upp. I tanken. 100 nålar som utgör minnen i hennes kropp. Hon tar ut dem en efter en och bildar mönster på bordet. Vad som helst kan hända, världen kanske går under, vilka mönster som helst kan uppenbara sig. Ett hakkors, ett hus, en fyrkant, ett hus och andra mönster som är svåra att stava till då de inte har något namn utan endast ett utseende. Tvärt emot människor. För visst är det underligt att vi har namn? Olikt titlar på böcker får vi våra namn innan vi föds eller innan någon vet handlingen av våra liv. Men genom att kalla våra tilltalsord för namn, missvisas vi med att tro att det skulle säga någonting om oss likt en titel på en bok.

trust

2008-02-09T03:28:00.001-08:00

De kallade sig poeter och smyckade världen. Sedan kallade de sig konstnärer och målade av oss. Därefter kallade de sig organisatörer och ordande mönster. Då blev de galna och började tala ord som påminner. Sist blev de politiker och slutade lita på oss.

kämpa? kampen?

2008-02-09T03:27:00.001-08:00

Gör någonting. Förstelnad. Rör ett finger, gör någonting som inte är stilla, något som bränner. Något som tar tid. Gör någonting med ditt liv, det är ditt liv och du är fri, så fri som ingen annan någonsin tidigare har varit. Du är fri för att andra kämpat till det. Förstår inte. Förstelnad. Du kan göra vadsomhelst, gör det nu, rör en tå. Gör någonting som andas, något som kan återvinnas. kämpa

juice

2008-02-09T03:25:00.000-08:00

Jag vIll inte dÖ
jag vIll inTe leva
JAg är nÅgonting därEmellan
en gÅta som ännU inte har lÖsts
TRots att löSningEn är menIngen.

kampen kämpa

2008-02-09T03:24:00.001-08:00

Det var inte så här jag tänkte mig att livet skulle bli, även om det inte blivit klart, jag lever ännu. På något sätt lever jag trots att allt är stilla och orörligt. Livet, döden, kärleken och allt däremellan. Livet är min moder och döden mitt öde. Kärleken är födan jag ofta inte förmår, som oftast inte när mig. Jag har försökt och jag försöker, kampen kämpa. Det är det, det hela går ut på, att kämpa tills någonting vi inte kan rå över sluter vår kamp i ett misslyckande andetag, utan luft. Då kommer mitt öga att sluta sig för att inte se något mer än insidan av det jag aldrig tidigare skådat, min själ, det oändliga hålet.

Vissa dagar tänker jag att jag inte har tänkt på det där, att jag kanske är lyckligare än dagen innan. Som om varje dag var slutna entiteter, skilda av stålväggar oberoende av varandras väder och vind. Men dessa dagar är oftast schizofrena och undrande. Däremot är de oftast för förvirrade för att ens kunna defragmentera min existens. Då är jag väldigt lycklig och kan inte förstå, minnas hur jag någonsin kunde tänka på ett annat sätt än just detta.

en halvdöd (gick förbi)

2008-02-09T03:23:00.001-08:00

En halvdöd går förbi. Liksom tiden går hon förbi på en sekund och en sekund är lika långt som hela livet. Liksom livet är den halvvägs in i döden och halvvägs ut i livet. Hon går och sätter sig vid bänken på torget nära statyn. Det är en ful staty som ingen kommer ihåg vilken färg eller material den en gång varit. Nu syns bara den normalgröna statyfärgen som alla statyer lite pinsamt och stolt bär upp. Vad den föreställer är också oklart, den kallas statyn och där träffas folk för att mötas upp och ta igen minnen. Många har även passerat den och skådat den, men de flesta ser den inte utan kallar den statyn. Som om en specifik staty bara kan kallas staty, som om den inte kunde ha mer innebörd än så. De träffas där och går därifrån. Antingen är de glada eller ledsna eller bärandes på en mänsklig tomhet. Själv satt hon där lite halvtom och halvlevande och tittade rakt in i solen, om man nu kan göra det. Det var inte meningen att det skulle bli så. Hon satte sig inte på bänken för att stirra rakt in i solen och äventyra hennes kastanjeögon. Hon tittade på folk som gick förbi och på torget som omringade statyn och bänken hon satt på. En halvdöd gick nyss förbi. En massa restauranger som försöker locka med sina kryddor och priser. Till slut fick hon nog och ville bränna bort det inom henne som ögonen speglade. För vad är livet mer än en brännpunkt i det dyrbaraste vi har? På samma sätt som solen är universums öga är våra ögon kroppens solar och de bränner starkt vissa dagar. För starkt för att bevara och älska det dyrbaraste vi har.

hon var olykligt kär

2008-02-09T03:21:00.001-08:00

Jag har avslutat mitt gamla liv, men kan inte riktigt hantera det nya. Fylla tomrummet som finns. Jag sitter och väntar och tänker, kommer det att komma eller ska jag dit? Överhuvudtaget? Är man fri någon annan stans än i skrivandets flykt, i flödets minut? Måste man fly för att vara fri. Jag har flytt och jag känner mig fri men samtidigt fången. Mina vingar är brutna och jag kan bara andas om jag inte tänker på det utan bara följer musikens rytmer. Livsrytmer. Jag sitter här bruten och olyckligt kär. Försöker att sopa någonting under en fasad av allting där ingenting är tydligt. Zeinosophe, det är jag. Min ensamhet säger till mig att gå hem men allting gör att jag stannar. Kanske är väggarna hemma för små för att rymma mina tankar. Kanske har jag andats tillräckligt mycket för att mina tankar ska ha svävat långt långt bort härifrån. Kanske till och med gått vilsen bland små små luftpartiklar som inte ens syns. Jag hade glömt denna känsla, det var ett tag sedan. Nu är jag lite äldre då var jag yngre. Men trots tidens läkande effekt och tyngdlöshet, känner jag igen känslorna alltför tydligt. Den oändliga väntan på en annan tid, en bättre tid, en annan tid. Tiden innan jag kände så här, innan jag kände honom. Nu sitter jag här olyckligt kär och tänker på hur det kändes innan. Det kommer jag knappt ihåg.

stillare

2008-02-09T03:16:00.000-08:00

Kärlek i ett halvt hjärta. Jag har alltid undrat vad den andra hälften ska betyda. Varför ska man vara en halv människa. Otillräcklig och hungrig. Alltid grå och aldrig svart. Lagom? Jag sitter still.

Stilla stilla.

Det går inte att röra sig, tanken är låst ingen fantasi in eller ut bara stilla. Varför har de klistrat fast mig i denna stol, i denna hetta. Vet de inte att det finns mer av livet än stillheten i en stol. Nej jag vet inte någonting. Det verkar bara vara så att vissa orkar och andra orkar inte. De som inte orkar kan inte. Eller så har de inte förmågan. Kanske beror det på en slags förståndshandikapp att man inte kan förstå eller se rörelsen i stillheten. Jag har det bra det har jag. Ett telefonsamtal bevisar det. Ett enkelt ordval ifrån den andra sidan livet. Ändå är det stilla och livet oförståligt.

Emils dikt (tack)

2008-02-04T06:05:00.000-08:00

Emils dikt

För det som är mitt måste jag prata
de som är mina

För all tid, på all plats

Med ord eller utan ord

Med mening eller utan mening

Det är den tyngsta bördanAtt inte få se klart
med båda ögonenAtt prata utan ord
Men vem gör det annars?

Vad händer om det blir tyst?

1. Simon (följetång)

2008-02-01T11:44:00.001-08:00

(1) Mitt i natten saknar jag ditt hjärta som springer mot mitt. Hur det slår sig igenom taket och mot väggen. Ibland har du tur att bröstkorgen är töjbar. Att den är elastisk och klarar av att hålla tillbaka, inne. Mitt hjärta däremot är för starkt, det slår för hårt. Elasticiteten är otillräcklig på samma sätt som mjölken inte räcker till för att bli grädde. Det kommer ut. Ner på golvet. Jag råkade spilla ut mitt hjärta på golvet och det är ditt fel. Där ligger det och sprattlar som en drunknande fisk. Hoppar upp och ner, kanske utför fönstret. Du säger att det är synd att en så vacker röd form måste ramla ner. Jag har märkt att det vi hade är väldigt sällsynt, säger han och somnar.

min och emils dikt

2008-01-31T02:26:00.001-08:00

allt är berg
berg som dras emot mej
ett skrik och de faller
täcker mej
gömmer mej
från tomma drömmar till glömska

Tomt fallen

2008-01-31T02:24:00.000-08:00

Låst i ett mellanrum, en mellantid. Hon väntar på någonting, ett samband som ska rädda tiden. Som ska ge henne tiden i en gyllene ask. En tidens ask där luften doftar fuktigt vackert. Kanske kommer hon att träffa honom en dag. Han kommer att glänsa och hon kommer att glänsa starkare. I ljuset träffas de, det gäller bara att följa den vita tråden. Just nu är han bara långt borta, på väg genom tiden. Endast alla minuter är mellan dem och skiljer dem åt som järnridåer.

Visst ville hon mer än det här. Mer än dagar av väntan, dagar av tid och minuter. Att inte sitta fast i en soffa hela dagarna är underskattat. Bara när man sitter fast förstår man att man vill upp. Det är motsägelsefullt som livet i sig. Som kärleken i sig. Att vilja ha är att kunna förlora. Ett spel som är större än en tanke. Ett okontrollerbart barn som alltid trotsar och skriker. Barnet har en egen vilja och det söker sig fram som ett spöke under huden. Kryper fram om kvällarna och mornarna, söker få uppmärksamhet. Försöker hitta sina föreståndare, några som kan tämja, bara lite. Vad ska man ha skönhet till i en ful värld? Vad tjänar det till att vara vacker när det ger sken av någonting osant. Vad ska man ha sanning till i en falskhet? Den här världen är otillräcklig för mig. Jag klamrar mig fast och faller, snubblar över trösklarna, de är så många. Jag hänger på kanten av stupet. Nedan flyter vattnet som blod i dina ådror. Mina händer börjar bli svettiga, en droppe faller nerför min kind och ögonen stänger sig. Ena handen orkar inte, den slinter, glider ner sakta sakta. Jag tappar greppet och små ljudpartiklar flyger ut ur min mun och ner för stupet. De faller svävandes ner för den branta klippan. De droppar snabbt ner partikel för partikel ner i blodflödet som sköljer fram i en väldig fart. En fisk snuddar vid en av partiklarna och kretsloppet är slutet. Endast jag fattas och snart faller jag med. Den andra handen känner sig sviken, den kämpar för att rädda sitt rike. Det är det enda den har. Den inser sina begränsningar, skickar signaler till hjärnan som sluter fönstren. Liksom stänger till dörren till sovrummet. Dagen är slut för alltid och nu ska mörkret och lugnet befria. Jag faller tyst och oemotståndligt vackert ner i ett hav av en flod vatten. Luften känns som svalt mjöl mellan mina fingrar, tanken känns som kall mjölk i halsen. Det är enkelt att svälja.

aJAj

2008-01-31T02:23:00.000-08:00

Jag hatar att bli trampad på mina fötter. Jag är rädd om mina skor. Varje gång någon trampar på mina skor, så trampar de på mina fötter, på mig. Jag känner mig sårad och kränkt. Ilskan pyser inombords och jag känner ett hat som vill ta sig i uttryck. Är det därför du har så stora skor? Du har till och med stålhetta på dina skor. Men jag tror inte att vi har samma känslor. Du är inte som jag annars förutom att du också hatar när någon trampar på dina skor, dina fötter, på dig. För dig kanske det handlar mer om stil. Annars hade du väl inte sagt så där. Annars hade du haft lika dana skor som mig. Vet du, jag tycker att det är fint att gå i någons fotspår. Bokstavligt. Följa efter någon i exakt samma mönster. Det är vackert. Om någon skulle följa mina steg skulle jag verkligen tro att personen var kär i mig eller att den tyckte om mig och trodde på mig, mina steg var de rätta. Jag skulle lita på den och jag skulle tro att den var som jag. Jag skulle tänka att den här personen är på riktigt, den kommer att följa mig på äventyren och tills allt blir till intet detsamma. Om jag ramlade skulle någon ta tag i mig, innan jag faller i vattenpölen. Innan jag hör skratten. Jag skulle inte ens bry mig. Jag skulle inte lyssna, bara känna, jag skulle bara känna armen som hinner ta tag i mig innan jag faller ner mot den hårda och envist kalla asfalten.

Min plats, i livet

2008-01-31T02:22:00.000-08:00

Jag har bara inte hittat min plats i livet. Du har inte hittat din plats i livet. Eller hur? Hur lever man annars om man inte hittar sin plats i livet? För visst behöver vi alla en plats. Något som begränsar oss och får oss att kunna hantera denna enorma frihet som är given oss människor. En kvadratmeter per person att uppta.

Mindre rättvisa än så kan vi inte acceptera.

Acceptera, mera

Acceptera inte för mycket, för då förloras en bit av dig som du inte kan acceptera = olycka.

Ännu är han taxichaufför och söker ständigt natt ut och dag in, år ut och dagar igenom. Han söker någonting som inte finns. Han söker på fel ställen. Dagarna är därför olidligt långa. Den som inte finner måste dölja sin besvikelse och äta upp sin smärta. Bita på, sönder den i mindre bitar som får plats i magen, eller det hål som inte rymmer magen. Dagarna drar längs benen. De är som ett oändligt mörker som omger livet och smider verket. Allt för föga mening. Allt för livet. Som om livet vore något att leva för. En orsak i sig. Oberoende. Men så är det inte. Livet behöver något mer, något utöver livet för att det ska vara mödan värt. En plats hos dig. Därför kan inte en taxichaufför vara lycklig. Han behöver fler orsaker att fylla dagarna med än bensin till bilen. Mer än nätter och dagar med vägar som aldrig tar slut. Mer plats än den vid en rund ring med svart aura, och då talar jag inte om jorden. Mer än en halv kvadratmeter.

ensam

2008-01-31T02:19:00.000-08:00

Har du tänkt på dina egna begränsningar? Inte på det sättet som du säkert associerar till nu. En människa är den man är, inte allt man ser. Man är det fysiska som begränsar oss. Vi tar slut där vår fysiska existens bestämmer att vi slutar. Det är nästan som om perceptionen och ögonen skapar trådar och band mellan det fysiska oss och det psykologiska, det av oss skapade. När man klipper banden märker man hur begränsad en människa är. Vi är bara den fysiska materien. Vi hänger löst i luften som stora partiklar, för tunga för att färdas med vinden, för stora för att inte synas. Enskilda entiteter, ensamma, var och en av oss. Ensammast i hela världsrymden, ensammast i hela jordvärlden. Tidigare har jag tagit för givet att jag är det jag ser.

i can look inside your head

2008-01-28T16:01:00.000-08:00

where do you go to my loveley, when you're alone in you bed. won't you tell me the thoughts that sourround you, i wan't to look inside your head

hatlove

2008-01-28T15:41:00.000-08:00

hittade detta i min dator. det är någonting jag skrivit för länge länge sedan...

När man blir kär så blir man så självisk. Man vill bara tänka på sig själv och sina behov. Att man bara vill vara med den man tycker om hela tiden och att det går före allt. Man glömmer bort smärtan som ändå finns i världen och tänker själviskt nog bara på sin nyfunna lycka som ändå snart ska bedra en. Ty, den käraste är bara en skådespelare.
Därför kan förakt komma som skydd av den verklighetslevande mot den drömmande och simpla lyckosökaren. Hon som endast söker sin lycka är inte att lita på. Det är ingen vän som man kan ha som del av livet. Hon är självisk och kan lätt glömma att det finns en värld utanför sin begränsade lycka.
Hon låter sig luras av känslor som bara är ytliga och autentiska. Men hon utövar inte bara ett svek mot sin verklighet vilken hon ska bli sviken av, utan även mot sig själv. Fråga hur hon är nu och hur hon var då. Tiden har blivit ojämnt fördelad mellan kärlek och kärlek mot det sanna. Den sanningen kan hon bara se i hjärnan, när hjärtat slutat jaga kyssar. Då förstår hon att hon givit upp stora delar av henne själv mot en tävling och krig om ord och minnen. I krig finns det inga vinnare. Att inte gå ut i krig vinner man sig själv på.
Kärlek är en undanflykt från verkligheten. Alla blir såsmåningom själviska och tänker på sig själv istället för att ta ansvar för verkligheten. Ja, kärlek är vad som gör historia och det är den som för historien framåt men glöm inte verkligheten. Det är så många som gör det.

mänskligt specialitée

2008-01-28T15:08:00.000-08:00

Är du speciell?
Tycker du att jag är speciell?
Är människor speciella, eller är det bara så att vi är olika och därför urskiljer vi oss?
Det kanske inte finns något rätt svar på den frågan. Kanske är det bara sociala konstruktioner som får oss att svara vissa saker. Kanske finns där en sanning som vi går omvägar för att nå. I vilket fall som helst, kan vi fundera kring det och tycka en massa saker om ämnet "om man kan vara speciell". Som jag ser det är det en slump att vi träffar just de människor som vi träffar. Det är inget annat än en slump och det kunde lika gärna ha varit någon annan vi delade tankar med. Det speciella som särkiljer varje person, spelar inte särskillt stor roll för umgängesvalet. Det kunde lika gärna ha varit en annan som stod framför. Om man hade bott i ett annat land hade personen sett anorlunda ut, men det är lika slumpmässigt och vi är alltid bundna till både tid och den begränsande arean vi går omkring i, den största delen av tiden. De orden någon har sagt till mig har personen även sagt till någon annan. De används inte för att beskriva just personen i fråga. Order "speciell" är en typisk enhörning såsom enhörningen är definierad i Arne Sands bok "Enhörningarna". Än en gång har vi ett ord utan att riktigt veta vad det innebär. Det är endast en föreställning, en konstruktion och vi kan inte riktigt säga vad som kom först, speciellheten som tvingade oss att uppfinna ett ord vi kallar 'speciell' eller om ordet kom först.

Livet baklänges

2008-01-22T10:02:00.000-08:00

Ur Enhörningarna, Arne Sand, s.37-8
" För övrigt måste det vara så i paradiset att man föds som gammal och dör där som ung. Ja, detta vore ju det underbaraste av alla liv! Att vakna upp ur sin dödande sjukdom, skrikande av plågor, ja, för att allt skall bli bäst, till och med utan morfin för att hindra smärtan. Att vara ful och äcklig, utan tänder, med rinnande ögon och öron, utan hår och vett. Och så känna hur håret återvänder strå för strå, tänderna tand för tand, hur sjukdomen försvinner, känsdriften vanar, att kunnase sig i spegeln med allt större glädje dag efter dag, och, bäst av allt: att bli alltmer naiv för varje ögonblick , att avbörda sig alla löjliga kunskaper, att bli kär för sista gången och för första gången, och att redan i början äga den man älskar och att sedan längta först sedan man ägt henne. Att därefter känna könets gissel sänkas, att äntligen få återvända till det man alltid längtat efter: leken, att se marken återvända, att för varje dag komma allt närmre gräset, stenarna, den kvinna ur vilken man har stigit, och så att slutligen alldelses omärkligt försänkas i en lycklig ovetenhet och att inte alls känna till när slutet kommer. Ja, det vore det lyckliga livet: att få leva om ett liv, vilket som helst, men baklänges. Nu börjar man i paradiset men hamnar i helvetet - då skulle man börja i helvetet men hela tiden ha det paradis för ögonen i vilket man omsider skulle hamn i. "

allt ska du åter hata

2007-05-16T15:32:00.000-07:00

Visst är det enkelt att titta fram när man aldrig tittat bak?